Äsch, kanske du tänker, vem sjutton vill lära sig hambo? Och du har rätt, det är nog inte är så vanligt numera. Men det här inlägget handlar om lärande och använder hambon enbart som en metafor. Låter det konstigt? Fortsätt läsa så kommer du snart att bli sugen på alla slags dans (och lärande i allmänhet).
Det började så här: Jag var ungefär 20 år gammal och gillade att dansa. På den tiden (vi talar 80-talet) var det bugg och foxtrot som gällde och jag var baske mig en fena på båda delarna. Ja, jag tävlade till och med i bugg och knäckte extra som danslärare under studietiden. Men gammeldans? Nej, det verkade allt för trist och… tja, gammalt på något vis.
Men så hände något. Jag var aningens lite intresserad av en kille, vi kan kalla honom Mats (Hej Mats, minns du mig? i så fall finns jag på Facebook!). Han dansade som en gud, han var snygg och inte minst väldigt trevlig. På det stora hela en drömpartner tyckte jag.
Men grejen var att han var superduktig inte bara på bugg och fox utan även på hambo, snoa, vals, schottis, pariserpolka och snurrebock (googla på det om du vill veta mer). Här uppstod alltså den första förutsättningen för lärande: MOTIVATION.
Sagt och gjort. Nu gällde det att göra det som krävdes för att Mats skulle vilja dansa med mig, alltså inte bara när det var dansformer som jag behärskade. Vid den här tiden var dans av det här slaget ganska populärt så det var inte särskilt svårt att hitta grundkurser i gammeldans i närområdet. Dessutom erbjöd de generösa rabatter för studenter så priset blev angenämt lågt för mig. Därmed var nästa förutsättning för lärande uppfylld: TILLGÄNGLIGHET.
Väl på plats i kurslokalen inleddes hamboträningen med att lärarna gjorde en demonstration. De visade stegen, fattningen och snurrtekniken. Vi nervösa kursdeltagare imponerades och inspirerades, det såg ju faktiskt ganska kul ut även om det verkade svårt. När det sedan var dags att ta några första tveksamma steg på dansgolvet fanns lärarnas uppvisning på min näthinna och jag försökte med hela min kropp och själ att dansa lika snyggt som de nyss hade gjort. Min strategi var alltså att härma vilket också kan vara en väg till lärande det vill säga att STUDERA FÖREBILDER.
Efter det första utbildningspasset kan jag inte direkt säga att jag behärskade hambon, snarare tvärt om. Visserligen hade jag fått mig en del teoretiska modeller till livs och jag hade prövat några försiktiga snurrar men taktsinnet var dåligt och kroppshållningen under all kritik. Men när jag var på väg ut i kapprummet för att dra på mig kängor och jacka stötte jag ihop med en av danslärarna. Hen log brett och sade till mig: “Det syns att du verkligen vill lära dig hambo och du har bra balans och helt rätt känsla för dansen. Det här kommer att gå jättebra!”. Se där, då var ännu en viktig förutsättning för att lärande ska uppstå uppfylld: jag fick POSITIV ÅTERKOPPLING.
Kursen som jag deltog i pågick under flera veckor och emellanåt var jag på väg att ge upp. Visst, det var kul ibland men lika ofta kände jag mig som en trött flodhäst när jag försökte få till den rätta känslan i dansen. Men jag gav inte upp. Dessutom bestämde jag och några av kurskamraterna oss för att åka till danslokalen lite tidigare varje gång för att få extra träningstid. Vi testade olika tempon, finslipade på tekniken och utmanade varandra. Jag fick alltså gott om TRÄNING, något som också är viktigt för att lärande ska uppstå.
Så, äntligen, kunde vi fira våra nya kunskaper i hambo och några andra gammeldanser med blommor till kursledarna och tårta till alla. Visst, jag var förstås inte helt fullfjädrad men nog kändes det som om jag var redo att testa hambon på mitt vanliga dansställe?
Sagt och gjort, på fredagen tog jag mod till mig och stegade fram till Mats när orkestern spelade upp. Jag frågade “Får jag lov?” och han tackade glädjande nog ja. På lite darriga ben ställde jag mig vid hans sida på golvet och dansen började. Det var läskigt och det var utmanande men jag försökte. Och jag lyckades även om jag snubblade till lite emellanåt och en gång tappade takten. När låten var över frågade Mats om vi skulle fortsätta med en till och du kan antagligen gissa vad jag svarade.
Vid den här tidpunkten hade min ursprungliga motivation och all träning jag tagit mig tid till gett önskat resultat – Mats ville dansa mer med mig! Och i och med det föll den sista pusselbiten på plats. Nu kunde jag tillsammans med en duktig förebild fortsätta öva och därmed både BEFÄSTA OCH UTVECKLA min hambokompetens.
Så gick det alltså till när jag lärde mig hambo och jag tycker att jag under den processen ökade min förståelse hur lärande kan fungera. Vad tycker du? Kan samma tänk appliceras när vi vill lära oss programmering, matlagning, segling eller att använda LinkedIn?
Senaste kommentarer