En gång i tiden stod ”HR” för ”Human Relations”. Sedan ändrades innebörden till ”Human Resources” och ofta lades bokstaven M till i förkortningen. Då blev det ”Human Resources Management”. Gemensamt för båda begreppen är att de handlar om människor men vad betyder bokstäverna i praktiken? Och vad ägnar sig våra svenska HR-avdelningar egentligen åt en vanlig tisdag i november?
Min bild, och jag skulle tro att de flesta håller med mig, är att HR fokuserar på de anställda i verksamheten. I det ingår sådant som att attrahera, rekrytera och introducera personal, fixa lön och förmåner, säkra en god arbetsmiljö, jobba med kompetensutveckling och lärande, säkerställa att mobbning, kränkande särbehandling och diskriminering inte förekommer, hantera misskötsamhetssituationer, förhandla med facken och mycket, mycket, mycket mer som behöver göras för att medarbetarna ska trivas och organisationen fungera.
Det här är viktiga arbetsuppgifter och många inom HR-området gör ett fantastiskt jobb såväl strategiskt som operativt. Men ändå skaver det lite i mig när jag skriver de här raderna. Jobbar HR verkligen med ”Human Resources”, alltså alla de mänskliga resurserna i organisationen, eller ägnar de sig bara åt en del av dem?
Tyvärr tror jag att svaret på den sist ställda frågan är ”ja”. Fokus för HR ligger så gott som alltid på att hantera, stötta, utveckla och ibland också avveckla de människor som är (eller ska bli) anställda. Men vem tar då hand om de övriga? För de är ofta fler än vi tror och mycket talar för antalet kommer att öka ytterligare framöver.
Nu kanske du undrar vilka ”de övriga” är men jag tror faktiskt att du redan känner till dem. För visst använder din organisation, i större eller mindre utsträckning, mänskliga resurser som inte är anställda? Alltså konsulter från större bolag, ensamföretagare som gör uppdrag i egen firma, inhyrda från bemanningsföretag eller kanske de som brukar kallas giggare (det vill säga personer som verkar i ett slags hybridvariant mellan egenföretagande och anställning och som fakturerar via företag som till exempel Cool Company eller Frilans Finans).
Gemensamt för alla de här personerna är att de finns i organisationen under en kortare eller längre period. De bidrar till dess mål, påverkar arbetsklimatet, samarbetar med de anställda och delar med sig av sina upplevelser till vänner och släkt. Så borde inte även dessa mänskliga resurser omfattas av HRs arbete, ambitioner, stöd och verktyg – även om de inte är anställda?
Det här är en frågeställning som jag har ägnat mycket tid åt att reflektera över och jag tror mig ha kommit fram till ett svar. Det låter så här ”HR bör inkludera alla mänskliga resurser som arbetar för och i organisationen i sitt arbete. Det kommer att vara lönsamt och bidra till en bättre verksamhet med högre måluppfyllelse”.
Håller du med? I så fall får du gärna höra av dig om du vill veta hur just din HR-avdelning kan bli en verkligt inkluderande sådan. Eller tycker du annorlunda? Då är du också varmt välkommen att kontakta mig. Jag gillar att vrida och vända på intressanta saker och kanske kan vi gemensamt utveckla mina tankar till något ännu klokare?
Senaste kommentarer